Startsida
Hembygdsgården
Styrelsen m.m
Hänt
Program
Nostalgi
Fotogalleri
Länkar
Gästbok
Fäbodar
Fallfäbodarna
Dessa fäbodar anlades i början av 1800-talet och där fanns sju stugor. Av alla byggnader finns nu bara en kvar, den Lingmanska stugan, som uppfördes 1910. Den donerades till Lingbo Hembygdsförening 1988. Föreningen restaurerade stugan och den utgör nu en av två övernattningsstugor längs Gästrikeleden i Ockelbo Kommun. I stugan går det att grilla korv och koka kaffe. Och om man vill så kan man även sova över där. 


Näsfäbodarna
Kolteckning nedan från Näsfäbodarna är gjord av Sven Lindén 1983. Vid denna fäbodvall finns inte längre någon stuga kvar.

Förlagan till Sven Lindéns teckning är troligen ett äldre fotografi, vilket skulle vara intressant att få ta del av. Vet Du något? Notera det nuvarande vindskyddet vid X-et! Det byggdes på 1982 och efter det byggdes även en mindre lada som man också kan ta sitt fika i. 


Fäbodliv
En "fäbod" var en gård som användes för djurhållning under en begränsad del av året. Ofta hade byggnaderna (mangård och fäjs) olika ägare på en gensam fäbodvall.  Man flyttade till fäboden om våren, eller i början av sommaren och flyttade hem med djuren om hösten. Fäboddriften var ett nödvändigt komplement till driften på hemgården, som ofta inte gav den mängd hö som djuren behövde varje år. I äldre tider fanns det även familjer som stannade i fäboden fram till julen. Detta för att låta djuren äta upp det foder som bärgats i fäboden under sommaren, istället för att köra hem fodret i snö och elände under vintern. På fäbodvallen arbetade i regel unga kvinnor (fäbodstintor eller vallpigor) med allehanda göromål runt djurhållningen som att mjölka kor och getter, kärna smör, ysta ost, koka messmör m.m., produkter som fraktades tillbaka till hemgården.
Unga män var förbjudna enligt lag att valla kräken (getter och kor). Karlarna behövdes istället hemma på jordbruket.
 

Näsfäbodarna vid Storvrången





Belönade trotjänare Finnés finsnickeri, troligen 1944

Finsta , årtal okänt 



Brand den 30 juli 1946
  Klicka här för mer information om DE_WE dörren som nämns i texten nedan

”Från hygget till bygget”
Med anledning av Finnés snickerifabriks
50-årsjubileum den 11 juni 1944.
En ”Verksamhetsberättelse” på rim av Sigfrid Norman.
Finnés snickerifabrik i dag jubilerar 
och därför så kanske det Er intresserar
att höra hur det företag, som med trävaror handlar
och skogarnas träd till byggnadssnickerier förvandlar.
Följa vi träden till dess de bli ett bygge
så böra vi först besöka det hygge,
där skogvaktare Näslund skogen besett
innan firmans inköp har skett.
Vid hygget vi se någon huggare van
fälla träd – både fura och gran.
När träden fallit så ska de kvistas
och medan vi ännu i skogen vistas,
bli träden till stockar och i fot mäts dess längder
för att sedan forslas fram till sågen i mängder.
En del fraktas på bilar, en del drages av hästar
 som kanske körs av karlar i stora västar.
Emanuel Kvarnström ses stockarna tumma,
av längd och tjocklek blir kubikfot en summa.
De mått han ropar, av Ragnar Finné antecknade bliver.
Sortering av stockar man sedan bedriver.
Upp i vältor får man stockarna rulla,
där timmerintagarna lasta vagnarna fulla
och sedan till ramarna de köres in,
där bli stockarna plank och bräder som kallas ”skinn”.
Till Ragnar Westin sedan virket skall föras,
av honom det genom kantverket skall köras.
Då Gunnar Astner ribben kört undan, får man den bära
och lägga till torkning. Sedan blir den till träkol och tjära.
Alfred Eriksson och Kalle Fors i kolningen knogar,
de göra bränsle till bilar, av det som för varit skogar.
Man plank och bräder till brädgården sänder
där Joel Boström sorterar och vänder.
Till olika stabbar bli kvaliteterna förda
av män som på landgångar springa med börda efter börda.
Av männen som räknas till stabbläggarekåren,
har nog Walle Sundberg de flesta tjänstgöringsåren.
Dagarna gå och snart kan man märka
hur sol och vind på virket kan verka.
Erland Skoglund och Jonas Westin som i brädgården gå
det torkade virket, för hyvling slå på.
Sven Andersson och Gunnar Sundin också bär,
från stabbar till vagn när det påslagning är.
Förr har ju Edvin Östling jämt varit med,
när man för hyvling de höga stabbarna tog ned.
Hilding Johansson och Kalle Andersson ibland kan få skära,
den plank som de andra från stabbarna bära.
Jonas Gyllner var klyvsågare i många år,
men nu tror jag visst han på diverse går.
Vid kapbänken Bror Lind tar virket emot
och kapar detsamma i meter och fot.
Det matas igenom en hyvel med fart,
när det kommer fram är det spåntat och klart.
De Rong, som nyligen till Lingbo sågs flytta,
som hyvlare nu vid fabriken gör nytta.
En fot eller två, av sin längd en del bräder väl mistar
då Gustaf Norell, ritar av, för vankant och kvistar.
Det prima virket skickats ut genom porten,
köres till kajen, lastas på tåg och föres till bestämmelseorten.
Över sågverk, brädgård och hyvleri förs befäl,
av faktorn Erik Liliegren så att allting går väl,
men sysslan som faktor, Per Westin innehar,
de gånger som Liliegren hjälper, Per-Edvin med landets försvar.
Lindblom, Huld, Olle Östling samt Oskar Jette som är smed,
på reparationer för det mesta är med.
Elektriska reparationer klaras lekande lätt
av firmans montör, som heter Gustaf Pousette.
Helge Danielsson arbetar ofta i trädgår’n,
Emanuel Östling sin plats har i brädgår’n.
Det vållar ej honom något bryderi,
att bedöma om virket blir bra snickeri.
Pelle Lingblom är bärare då virket sorteras.
Till torktrumman en del kanske transporteras,
men plank kan få köras direkt på det spår
som går till den kapbänk där Jonas Lingvall står.
Efter mått som Lorentz Lindberg eller Sven Wallinder ritar,
kapar han karmträ i lagoma bitar.
Sven Hallin som vid den andra kapbänken knogar,
kapar bågträ, list och ibland små fogar.
Från kapbänkarna går virket till Lars-Olov Hallin
som med Arnold Astners hjälp, kör dem i riktmaskin
och sedan kan någon som har vana,
virket för bågar och fogar göra plana.
För Hans Wall vid tvåkutterhyveln det går som på vals,
att i karmstycken hyvla kälning och fals.
Harry Fors är hans ”kutterpojke”, han alla stycken tar
och lägger dom på vagn, som de sedan till karmslitsen drar.
Där står Helmer Hallin och gör precisa tappar,
så vid karmarnas hopsättning ingenting glappar.
I maskinen som står invid en trapp,
slitsar Einar Karlsson de bitar som kallas för tapp.
Vid enkutterhyveln står Sture Norell,
han hyvlar dörrträ och bågträ från morgon till kväll.
Av Lennart Norén bli bitarna undantagna,
från slitsrummet dit bitarna sedan blir dragna.
Till andra våningen föres allt trä på vagnar.
För att få vagnarna dit, man hissen begagnar.
Innan dörrar och luckramar ihop man kan pressa,
Harald Astner stämmer tapphål i långstycken till dessa.
Vid ena fräsen Berndt Danielsson står
och när till maskinen en vagn bågträ han får,
han slirar detsamma så tapparna passa.
Erik Lignell sköter om så att fräsarnas stål äro vassa.
I Fallsågen oftast Johan Enlund man ser,
där han arbetar med att skära faner.
Sådant kan han limma på furu av mindre god kvalitet
och som karmträ av ek, kan vi sedan de styckena se.
Sture Wall och David Hedvall är pojkar två,
som jämt på hantlangningsarbete får gå.
I lillhyveln Edvard Wiklund och Göte Bodell, glaslist få köra.
Foder, sockel och list till De-We dörrar de också göra.
Av X-list görs DeWe-ramar i mängd,
de skall räcka till på både bredd och längd.
Lennart Jäderberg och lilla Karlsson dörrfaner skära.
Sixten Åberg dem klistrar, innan de går till pressen helt nära.
Efraim Andersson, som dörrarna limmar kan väl ”presschef” få heta,
vad han ej vet om limning är nog ej värt att veta,
men om han måste vara i Skog på taxering,
kan nog Karl-Ivar Lingblom svara för dörrars fanering.
Då Algot Astner på limverkstaden knogar,
så är det nog vanligt att han limmar fogar.
Axel Andersson och Bror Pålman vid fräs nummer två,
låter DeWe-dörrarna rätta storleken få.
Av Johan Norin och Jonas Norén fönsterbågarna göras.
Mauritz Astner är med när för hörnjärn de köras.
David Lindefeldt borrar karmträ som skall lagas,
sedan får styckena till bänkarna tagas.
Jonas Jonsson får göra karmar för fönster,
genom poster och loshols få de olika mönster.
Med butiksinredningar Viktor Pålman ibland håller på
och ibland vid en svarvstol han kanske får stå.
Arvid Larsson spikar dörrkarmar somliga dagar,
men ibland kan det hända att han bågar lagar.
När DeWe-dörrarna glashål och brevlådeöppning ska ha,
får Edvard Jansson den elektriska handsågen ta.
John Johansson och Erik Wall göra skåp, både stora och små,
tyvärr får de ej bestämma var skåpen ska stå.
Kalle Åström i fönsterbågar fastsätter,
de lås som kallas espagnoletter.
När Bertil Forsberg får dörrar bekläda,
spikar han bräda fast vid bräda.
Erik Jansson vid bänken en massa bågar har,
han lägger i den list som skall hålla glasrutan kvar.
Viktor Wallin och Allan Landström vid trenne bäddar arbeta få,
då de kantlister på DeWe-dörrar ska limma på.
Sigfrid Norman bandputsar dörrar med vacker fanering.
Sven Lindén ger dem behandling som kallas lasering.
För maskinarbetarnas del, Fredrik Hammarström blickar,
är med överallt så ingenting klickar.
Sammansättningens förman, Albin Löfgren, får svara
för att det som blir färdigt, är prima vara.
Allt går nog bra när hjulen får snurra och snickar’n får lim
och så länge P-O Astner i maskin håller stim.
Carl-Axel Billman, ingenjör’n, genom verkstaden då och då gör en tur
och ibland han kan stanna vid en bänk med sitt tidtagarur.
När snickerierna är färdiga i magasin de placeras.
När vagnarna komma och allt skall levereras,
får Albin Andersson och Valter Lindgren hasta,
att med hjälp av John Fors och Erik Lundqvist snickerierna lasta.
Under lastningen litteror och antal de rapportera.
Om styckegods någon till station måste köra,
Erik Andersson och Pålle detta får föra.
Så skickas snickerierna med tåg och hamna till slut vid ett bygge.
Där slutar den färd som tog början vid ett hygge.
Märta Astner skriver fakturor på det som levererats
samt brev som av chefen dikterats.
Kassören Bellander ser kovan komma och gå.
Var månad den 4:e och 20:e vi avlöning få.
Bröderna Anders och Bertil Finné 
vi också i kontorsarbete kan se.
Det kanske undras varför jag ej på rimmandet vänt,
så att jag först nämnt Helmer Finné, som ju är disponent,
men som rimmandet började var det helt visst,
klokast att nämna honom sist.
Var morgon han gör en rond för att inspektera,
då förmännen vanligen honom få informera
hur arbetet fortgår. Han gör allt vad som står i hans makt,
för att leverans skall ske på tid som lovats i kontrakt.
Det tycks vara för honom en oskriven lag:
Blott prima varor får lämna Finnés företag!
Under hans ledning, år efter år,
Finnés goda rykte består. Avskrift: 2011-07-18, Göran Sundin
Jubileum 50 år





Kort presentation av Lingbo Verkstäder
Segerbloms Mekaniska Verkstad
 


 
2024 © Lingbo Hembygdsförening

Webmaster: Lisa Nilsson